LUNGOR

© Matteus Blad 2025

FÖRSTA DELEN

I

vakna; min vän

min lilla vackra spillra

brusten och vek

bräcklig och svag

vakna; min vän

din oro vill jag stilla

kasta små hoppfulla strimmor

över allt ont som var

min lilla brustna skärva

skör; och underbar

vakna till klarsynthet

oreda

oklarhet

vakna

till allt som känns

till kärlek

till lyckorus

vakna till upprymdhet

sorg

och smärta

vakna

till tystnad

saknad

närhet

och ensamhet

vakna till natt

vakna till dagar

till timmar

minuter

till sånger

till skratt

längtan tynger

ängslan tynger

vakna;

känn hur livet andas

kan du höra nåt som bultar

det är hjärtats slag som slår

det vill önska

det vill älska

det vill brista

det vill slå

älskade vän;

min lilla vackra spillra

du bär en människas hjärta

bräckligt; och underbart

du är en sång som klingar

stilla, klar

min lilla brustna skärva

skör;

och underbar

II

underbara vackra värld

som jag får leva i

allt ligger klart att ta för mig

och allting kan jag bli

vemhelst jag är

varhelst jag föds

vadhelst mitt hjärta drömmer

hur underbart att stå inför

den framtid tiden gömmer

underbara framtidshopp

som jag får sväva på

av underbara underverk

jag en dag ska begå

hur ljuvligt att få rusa fram

bland val och möjligheter

att veta att jag själv är den

som framtiden utmäter

underbara, strålande

förunderliga jord

hör mänskligheten samlas

kring ett upplyftande ord:

här är vi alla lika

vi som får vad vi förtjänar

vår vilja att nå framåt är den kraft

som oss förenar

underbara, vackra värld

jag stampar fram på dig

med flit och stor ihärdighet

ska allt nog ordna sig

med modet att beskylla den

som föddes svag och bräcklig

att födas till en människa

att aldrig bli tillräcklig

III

i rummet där jag gömmer mig

där bor min ensamhet

bland brustet mod

och borttappade drömmar

där finner du mig tampandes

mot sorg och maktlöshet

jag knyter samman

livets spruckna sömmar

i rummet där jag gömmer mig

där bor mitt självförakt

föraktet för min enfaldiga dumhet

att handskas med ett livspussel

där bitarna förlagts

att ständigt mista det

som skapar trygghet

och ljudlöst där i rummet

smyger självinsikten kring

med skärskådande

avslöjande ögon

och allt hans blickar rör vid

blir ett futtigt ingenting

mitt hela väsen

skådar han igenom

jag blickar ut ur fönstret

jag ser världen runtomkring

den skapades

åt den som kan betala

och där

i maktens tempel

rumlar sanningen omkring

berusande är orden

som han talar

men säg mig

du som självgod

och med obestridlig ton

predikar lönsamhetens evangelium

om strävsamhet belönas

varför är min ficka tom

hur uppnås dina flitighetskriterium

varför finner jag mig fångad i mig själv

när mina syften skapades av andra

nu skälver hela världen

och jag ropar åt den: skälv

om världen rasar

vem står då att klandra

i rummet där jag gömmer mig

där finner du mig än

bland brustet mod

och borttappade drömmar

du frågar vad jag åtar mig

jag svarar dig

min vän

jag knyter samman

livets spruckna sömmar

IV

det hänger mörka skuggor

över huset där jag bor

de hänger sorgset tysta,

allvarsamma

och skuggorna är starka

och jag är inte stor

och därför är jag rädd

att de ska stanna

de rånar all vår omtanke

vårt hopp, vår mänsklighet

vartenda ord av ömhet tycks försvagas

likt rävaktiga mästertjuvar

lurar de

och vet

att inget kommer fattas den

som tror att inget saknas

och skuggorna bär hänförande,

underbara namn

som skänker oss den trygghet

vi sökt finna

men nog vore det bedrägligt

om tryggheten vi fann

var vanställd

av en villfarelsens dimma

tänk om vi skulle märka

att vår vackra mänsklighet

förenklades till livsvärv och meriter

när de vi kallat människor

fråntas sin värdighet

förvandlas deras väsen

steg för steg

till parasiter

och tillåts dessa skuggor

vinna kraft och övertag

ska det vi kände

aldrig komma åter

och handen

som var omsorgsfull

ska formas till ett slag

när ingen längre ser till den

som gråter

den svages röst ska dränkas

i själviskhetens brus

och omtanken ska läggas i ruiner

för mänsklighetens låga

är ett litet bräckligt ljus

och det är bara vi som kan se till

att ljuset skiner

V

de vackraste orden

bär de som det stampades på

som med darrande röster

fann modet att tala ändå

de som ihärdigt stod där i blåsten

under kyla

och hällande regn

som när allting var hopplöst

fick hoppet att spira igen

de vackraste orden

bär de som det skrattades åt

de som trotsade skymfningar

skamkänslor

smärta

och gråt

de som mottog förnedrande blickar

de vars steg ständigt slogs ur balans

men som likväl sågs trampa upp vägar

som än inte fanns

de bär orden som ryms

i den utsträckta hand

när du mist både tillflykt och hem

de bär orden:

kom, res dig igen

de vackraste orden

bär de som det viskades om

de som sjöng trotsigt i dur

i en omvärld som diktats i moll

de som såg den

som slogs emot strömmen

och gick enade åt samma håll

de som skrev ord av mening

där ingenting spelade roll

de bär orden som växer

där tårarna torkats

och någon försöker igen

de bär orden;

kom

innan klockan har slagit

och tiden har stannat

finns alltid en möjlighet kvar

om din röst kallats svag

kom och skrik med det lilla du har

de vackraste orden

är födda ur ömsinthet

de bär kraften av liv

de är sprungna ur medmänsklighet

åt de kraftlösa skänker de styrka

åt de tröstlösa skänker de tröst

åt de modfällda modet

att fortsätta höja sin röst

den som fortsätter banka

ska småningom se

hur förhoppningens dörr

ställs på glänt

som en viskning;

det är aldrig för sent

ANDRA DELEN

I

kära;

låt mig fråga dig

ifall du visste om

hur hela livet ändrades

den stunden

då du kom

visste du

att ljuset strålar vackert

där du står

vet du att jag slutar andas

varje gång du går

vet du

att jag slutar andas

varje gång

du går

livet var förståeligt

nu förstår jag ingenting

utom det;

att i min tanke

dansar du omkring

din dans är som en virvelvind

jag virvlas ur balans

fortsätt gärna

virvla bort mitt vett

och all min sans

fortsätt dansa, kära

låt mig virvla i din dans

kom och håll mitt hjärta;

du får slita det itu

bara vi en liten stund

kan vara jag och du

låt mig komma närmre

låt mig drunkna i din kropp

jag vill gärna flyta kring

inom ditt blodomlopp

låt mig bli så nära

att jag drunknar i din kropp

kom och var mig nära

kasta om mitt hela jag

du som styr och härskar

över mina andetag

rubba mina sinnen

kom och stör min existens

håll mig tätt intill dig

så jag minns hur saknad känns

II

kom med dina tårar

kom med det som känns

kom med ord som sårar

kom med det som bränns           

trasigt

sönderrivet

kom med hela livet

vad du än vill ge mig

står jag här beredd

kom med dina rädslor

jag blir inte rädd 

III

jag famlar efter ord

som kan beskriva vad du är

som målar upp 

det vackraste på jorden

jag trevar

bland det djupaste jag önskar

och begär

och varsam är den hand
som väljer orden

och fastän mina ord
tycks klinga tafatt och diffust
så vill jag du ska veta
vad jag tänker;

att du
som är så vacker
borde vara något ljust:

en stilla sommarvik
där månen blänker

så låt mig bli din trygga vrå

när stormen är på väg
dit du kan krypa in

tills vinden vänder

när livets mörka sorgestenar

tynger dina steg

då önskar jag

de bärs av mina händer

när självtvivlet tycks svalla
likt en obarmhärtig våg
som kullkastar ditt hopp

och dina drömmar

då önskar jag

du hade mina ögon

så du såg

hur ljuvligt
och fantastiskt fint
du blommar

och går jag genom skogar

över hav och genom land

och finner jag

det dyraste i världen

kan inget av det mätas
mot att hålla i den hand

som gett mig ro
att fortsätta

på färden

och om vi står vid slutet
vill jag bara att du vet

om allting rasar samman

grusas
sandas

att du har gjort min lycka
till en obestridlighet

som vind

som sol

som luften

som jag andas

TREDJE DELEN

I

tusentals stunder har rusat iväg
lämnat små spår genom livet
nyss togs ditt första
stapplande steg
snart tas det yttersta klivet
snart är ett eko det enda som finns
av alla stunder du skapat

snart sitter någon i tystnad
och minns

och önskar att du kom tillbaka

vad tar du med dig på din sista färd
vad vill du spara och minnas
när du till sist svävar bort till den värld
där inget jordiskt får finnas

packar du med alla plikter och krav
styrkor, talanger, förmågor

eller kanhända

är allt som finns kvar

förundran

och tusentals frågor

var finns en plats
för allt brustet och svagt

för allt som är utnött och slitet

var finns den trygghet

som står fri från krav

som värnar om det som är litet

en lycka som når
bortom sparkapital

tillgångar, status och ära

fann du den platsen
far du dit snart

är den långt bort

är den nära

minns du ditt inre
skrattande barn
då inget än fanns att bevisa

barnet som trotsade frågor och svar
har något vackert att visa:

lyckan kan bo i ett sommarregn
i vackra små glittrande stenar
lyckan kan vara en blommande äng
suset i trädkronans grenar

lycka kan vara

en anspråkslös stund
en borttappad sak som blir funnen

friden som ryms i den ynka sekund
då du ser ljuset i tunneln

lyckan är enkla, tröstande ord
- varsamma, hjärtliga, ömma -

när någon lyssnade klart
och förstod

utan att klandra

och döma

du som har vandrat igenom ditt liv
som gått igenom allt detta
vart ska du resa
blir du nu fri

skulle du vilja berätta

skriv några ord
om hur döden ser ut

skriv några rader att läsa
säg var man hamnar
när livet tar slut

säg vart du kom

på din resa

kom du till landet där friheten bor

såg du de små, de förstörda

fick du ta del av när liten blev stor

såg du hur stumma blev hörda

hörde du tonen av himmelsk tröst

ur hoppets bräckliga lunga

såg du, hur sångar'n,
som tappat sin röst,
plötsligt fick chansen att sjunga

räck mig en hand
som är vänlig och mjuk

som inte hårdnat av livet

låt mig få måla på tillvarons duk

utan att döma motivet

låt mig stå bortkommen

hjälplös och svag

bara jag alltid kan minnas

att jag trots livstörnar,

stötar och slag

alltid ges rätten

att finnas

II

låt mig skänka dig en stund

en minut av stillhet

låt mig för en kort sekund

ge dig ro och trygghet

ögonblick av tidlöshet

bortom all förgänglighet

en sekund av vila

en sekund av tankspriddhet

som skingrar dina sinnen

bort från all din ovisshet

bort från mörka minnen  

till en plats av rofylldhet

där all sorg försvinner  

III

jag dansar på utnötta sulor
till minnenas valsmelodi
när trädens blad blivit smulor

och sommaren dragit förbi

min dans kan få tiden att stanna

av stegen som letar sig fram

bland krimskrams

som livet lät samla

bland yrande minnen

och damm

min dans går bland lösryckta stunder

bland skilda fragment ur mitt liv

allt ligger där utspritt

som skärvor och glimmar

små glimtar

ur livets arkiv

men plötsligt

får skärvorna livskraft

de rör sig till valsens musik

och far runt i rummet

till dess de har bildat

en underbar

livsmosaik

och ur mosaiken av minnen

syns människor strax träda fram

jag möter en brokig

mångskiftande skara

där alla bär olika namn

en kallas för orädd och modig

en annan för liten och svag

men alla har något gemensamt

för alla jag möter

är jag

jag möter min sprudlande glädje

min ängslan

min oro
min gråt

jag möter en tystlåten, osäker pojke
som alltjämt hörs viska förlåt

jag möter en knutpunkt av trygghet

en pappa

en älskad

en vän

jag möter den irrande

rotlösa man

som slutligen hittade hem

jag dansar på livfulla fötter

med allting som livet mig gav

jag dansar med välgång

med löften som svikits

med drömmar

som aldrig blev av

jag dansar med bultande hjärta

till livsvalsens rytmiska slag

och låter den hänsynslöst uppfylla mig

den som skapat 

och format mitt jag

slit ut mina trasiga sulor
av sorgen och lyckan jag fick

låt livsträdets blad bli till smulor

av stormande livsögonblick

IV

en ängel står invid min säng

hon bär ett instrument

som med mjuka toner väcker mig

om natten

var gång jag sluter ögonen

har ängeln återvänt

hennes toner är som tårarna 

som skratten

en ängel står invid min säng

var ton hon varsamt bär

är ett slutackord till allt jag velat börja

och fast hon aldrig talar till mig

vet jag vem hon är

hon är allt jag drömt om

allt jag har fått sörja

spela för mig

ängel
jag har sjungit min sista ton

mina notblad ligger utspridda för vinden

en ängel står invid min säng

hör altfiolens klang
hennes ton finns med 

i tiden som passerar

den finns i varje andetag

i varje sammanhang
allt får mening
av tonerna hon spelar

spela för mig
spela för mig

låt mig somna in

jag har skrivit ned de allra sista orden

jag lärde mig att leva

och nu vet jag vad jag vill

jag vill upphöra

i dina mjuka toner

jag är inte längre rädd

för den här jorden