SANCTE FREDMANS OKÄNDA MELODIER
När Fredmans epistlar utkom som bok 1790 var de 82 stycken. Några av dem har sedan dess blivit mer klassiska än andra, men de är alla, genom Bellmans ordkonstvässade penna, egna små konstverk, möjliga att uppleva, tolka och lyckligtvis sjunga till noterna, som tack och lov trycktes samtidigt. Men hur mycket vi än önskar se på Fredmans epistlar som ett fullkomligt verk, diktat av en mästerpoets hand, så varken finns eller fanns det endast 82 Fredmans epistlar.
Flera gånger försäkrade Carl Michael Bellman att epistlarna knutna till den brännvinsdoftande aposteln skulle bli 100 stycken, och då han den 10 maj 1774 skrev sin sista privilegieansökan till Gustaf III, verkade det slutliga antalet 100 visor vara viktigare att framhäva för kungen, än de visor som redan existerade.
Fullt så många blev det dock inte ens med den sista handfull epistlar som Bellman med lågande iver och inspiration skrev inför utgivningen 1790. De äldre epistlarna hade samlats in från olika handskrifter av Bellmans bekanta, och det finns skäl att tro att de sånger som av olika anledningar inte ansågs platsa in i verket mötte lika stor uppskattning av Bellman själv och hans publik som de som kom med. Dessvärre blev de då outgivna epistlarna inte bara lämnade till eftervärlden som "texter som inte dög", de blev också till texter utan melodier.
Två av dessa tidigare okända melodier har upptäckts och fastställts av Bellmanforskaren James Massengale, vilket han redogör för i Bellmanstudier 2019, där han på skoj numrerar dem som Fredmans epistel 83(?) och Fredmans epistel 84(?). Så får de numreras också på det fysiska albumet.
Än finns det några episteltexter kvar, som fortfarande väntar på att få sina ursprungliga melodier upptäckta, innan de kan återuppstå som Fredmans epistlar. Det är min stora förhoppning att detta albums tolkningar kan vara bidragande till att Epistel till Beckmanskan och Episteln angående slagsmålet på Blå Porten kan återfå sin rättmätiga plats i Carl Michael Bellmans samling av epistlar knutna till brännvinsaposteln Sancte Fredman.
Matteus Blad
Konstnär, Helsingfors
Producerat och utgivet med stöd av Svenska Kulturfonden, Otto A. Malms donationsstiftelse, samt Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse.
Matteus Blad (sång/gitarr)
Lotta Ahlbeck (violin/arr.)
Sarah Devoyon (cello)
Inspelning, mixning, mastering: Anders Pohjola
Utgivningsdatum: 9 augusti 2023
Om melodierna i korthet:
Fredmans epistel angående slagsmålet på Blå Porten har haft samma melodi som Epistel 46, en identifikation som lades fram av P.A Sondén, då han 1813 skrev en försiktig not på sida 189 i Fredmans Handskrifter som löd: "Detta stycke kan siungas på mel. af Fredmans 46 epistel". James Massengale har senare påvisat att melodin till Fredmans epistel angående slagsmålet på Blå Porten utan tvekan kommer från kontradansen Prince Ferdinand, ett instrumentalt stycke som förekommer i Patrick Hellströms dansbok, Serie I, från 1770 och bevaras numera i Musik- och teaterbiblioteket i Stockholm.
Melodin till Epistel till Beckmanskan återfanns genom en komplicerad procedur, i sångpartituret till en Comedi-Parade från Cassander Oculist, av Carl Envallsson. Bladen med komedins melodier identifierades som Carl Stenborgs handskrift, troligen från 1784, och hittades av en slump på Kalmar Länsmuseum, där de bevaras. Namnet på själva ursprungsmelodin har dock hittills inte lyckats identifieras.