första sången

vid söders hjärta sitter en som ingen längre ser

han är uträknad och bortglömd

alltså finns han inte mer

han var fullständigt benägen om att aldrig trampa snett med stegen

likafullt står han helt utan framtidsmål

han har en simpel önskan att få finnas till på nytt

fastän allting pekar på att alla möjligheter flytt

utan mål och utan mening

står han helt utan förening med det väl

hans del av mänskligheten aldrig når

han tillhör en helt särskild klass

av misslyckade män

som fått boningsplats på jorden

men som aldrig hittat hem

därför blev han satt att fortsätta att trampa

ett helt liv har han setts stampa fram

bland onyttiga, ihåliga ting

han har prövat allt

men ändå aldrig uppnått någonting

och den granna livets väv han skulle väva

är på intet sätt att eftersträva:

sliten, nött och full av hål

en gång var han ett vackert litet barn

sen blev han snärjd

av tron att tiden löser allt du vill

blev han besvärjd

ändå fortsatte han ihärdigt att väva

för att slutligen få lära

att de högtflygande tankar han bar på

krävde livstrådar han likafullt var avvisad att få

de var alldeles för dyra för en själ

som lärt att jämt bedyra nyttan

av sitt värdelösa ändamål

då smyckades hans tillvaro

han trampade iväg

han tilldelades nåden av de livsrusigas steg

där begravde han sitt minne

där förlorades hans sinnes sjuka tanke

på att någonsin få se en bättre dag

där förlänades han livstrådar av särpräglade slag

med dem fortsatte han väva

med dem började han sträva

framåt gick han med sin väv

mot nya nederlag

för alla gamla möjlighetens trådar som han fick

var utnötta, uttjänade, i undermåligt skick

och den dröm som strålat underbar

blev oduglig och obrukbar

den sista tråd han vävde in

var hopplöshetens tråd

med nåt annat hade en som han inte längre råd

sedan började han långsamt att försvinna

ingenting fanns mer att återfinna, vinna

eller återfå

vi tilldelas de livstrådar vi anses värda

för den starke får en slitstark tråd

den bräcklige en skör

att du drabbats av den hiskeliga oturen att födas

visas varken hänsyn, vördnad eller aktning för

och blir du aldrig lönsam eller strävsam är jag rädd

att sådana små petitesser snart gör dig osedd

allt som förefallit tveklöst klart och givet

är ett missförstånd

vid söders hjärta sitter en som ingen längre hör

han är en av dem som ständigt finns ibland oss

utanför

om man lyssnar noga kan man likväl höra en

som oupphörligt prövar få

sin ohörbara stämma hörd

vid söders hjärta sitter en som ingen längre ser

han har klätt sig i osynlighetens utplånande väv

han som lyckats med bedriften

av att inte finnas mer

sitter ensam i det hörn

som bara tysta folket ser

andra sången

på förbisedda gatorna

i hopplöshetens hus

bor alla de som ingen verkar sakna

de lever i en märklig värld som sällan nås av ljus

där få vet om hur hopp gör, när det vaknar

en oförklarlig självklarhet har lärt oss att förstå

att fattigdomens barn ska bo där inne

de barn som slutat växa

för att någon hittat på

att inga drömmar ryms i deras sinne

vid utkanten av förbisedda gatorna bor jag

som en av dem vars åsikt föga väger

min granne är en kvinna som förlorat allt hon har

med hjälp av en som tappat allt han äger

och kanske hör vi samman

i vår medvetenhet om

att världen inte vill att vi ska finnas

för ser man oss

så ser man nåt man ej bör låtsas om

ett folk som gjorde bäst i att försvinna

här lever de, vars liv var båtar, jagade på flykt

på ovisshetens böljor blev de förda

de färdades, för livets skull, mot det som kallas tryggt

nu går de under namnet samhällsbörda

en önskan att få leva är vad flykten innebär

men tala aldrig om vad du behöver

för anses dina rättigheter orsaka besvär

är tiden i det trygga landet över

och han som bar på drömmar mindes var han kom ifrån

för drömmarna han bar var alltför stora

så allting som han äger är ett stort och präktigt lån

samt skulden som han aldrig kunnat sona

nu sitter han bland skärvorna han klandrat och fördömt

i hopp om att förstå sitt brustna sinne

där hör du honom ropa:

jag blev stulen på min dröm

när ingen kunde höra vad jag ville

där bortanför

där människor av självklarheten bor

hörs ord om frihet skära genom luften:

ni minns väl att ni tillhör dem som självvalt era skor

av egen vilja skapas otryggheten

men alla de som svävar fram på självklarhetens moln

som aldrig sett sin trygghet sönderfalla

bör minnas

att runt hörnet står ett lömskt och nyckfullt om

ett om som plötsligt angriper oss alla

vem ser till den som inte går i tunna, lätta skor

som sett sin skuld till morgondagen öka

vem orkar lyfta bördan av en sprucken framtidstro

vem ger tillbaka modet att försöka

vem sträcker ut sin mjuka hand när livet slås i kras

där maktlöshetens nävar slår och bullrar

vem hör på den vars verklighet är färglöst tomma glas

där livets dån går tyst omkring

och mullrar

snart somnar vi väl trötta här

i hopplöshetens hus

där ingen kan ta någonting för givet

vi släcker varje tanke som bär värdighetens ljus

för kräver vi

så kräver vi för mycket

sen torkar vi väl tårarna av otillräcklighet

så barnen inte ser vad tanken rymmer:

vi tillhör dem som bär på ett förtappat epitet

vi kallas för ett samhällets bekymmer

tredje sången

här sitter vi som väntar på att något stort ska ske

besjälade av väntans saligheter

vi väntar väl på livsdrömmen vi aldrig lyckats se

vi väntar på en chans till möjligheter

vi väntar på den stunden vi aldrig kommer få

vi väntar blott ett ögonblick i sänder

och när vi väntat länge nog så kommer vi väl på:

vi väntar visst på det som aldrig händer

vi väntar att få fara till ett land som inte finns

en plats där fred och frihetslängtan strömmar

vi väntar på den dagen till dess någon av oss minns

att landet bara finns i våra drömmar

vi väntar genom livet att få bli till det vi vill

vi väntar att få glömma allt som varit

och när vi väntat färdigt dög vi ändå inte till

för tiden att bli till har redan farit

och fortsätter vi vänta så inser vi rätt snart

att våra tankar strax faller i glömska

för hade vi idéer var det alltid uppenbart

att ingen hör ett fattigt barn, som önskar

och uppstår inte väntan då av tomma, falska ord

när ingen av oss når till vad vi längtar

vi ombeds jaga pengar

för att bli till nånting stort

men sitter fast i livets brustna strängar

och låter vi det fortgå

och låter vi det ske

så upphör våra röster snart att höras

då sitter vi väl tysta

fastän himlen rasar ner

och väntar på att någonting ska göras

men skulle vi få föra fram vår lilla hemlighet

fast väntan gjort oss kroknande och vissna

så vill vi bara veta

vad de starka redan vet:

att talar jag, så kommer någon lyssna

då ska vi bli till människor som tillåts vara små

och stå där stolta, bräckliga och veka

och de som skapar världen

kanske insiktsfullt förstår

att ingen livslust skapas av att neka

den finns där vi ger alla plats

att leka

fjärde sången

om jag var en fjäril

var jag obunden och fri

på lätta, spröda vingar fick jag sväva

ändå var jag gjord av nåt jag aldrig velat bli

de särdrag som jag blivit lärd att kväva

ömtålig och bräcklig på min bångstyriga färd

av krusande, krumbuktande små svängar

blev jag plötsligt självklar

i en obestridlig värld

som varken mätte framgång eller pengar

som lät mig vara gjord av spröda vingar

om jag var en snöflinga som virvlade omkring

bland tusen andra futtiga kristaller

skulle jag då tänka:

vi besitter ingenting

vi är ju inget mer än nåt som faller

eller tog jag mod till mig att vara en av dem

som lyfte fram de ord som ingen sagt än:

fast ni föddes frusna

vill jag påminna er om

ni speglar månens ljus i vinternatten

ni har väl inte glömt att ni är vatten

om jag var en enda liten obetydlighet

till synes alldeles värdelös i världen

skulle det bero på vem som lärt mig det jag vet

och vem som skapar det som kallas värde

skulle jag begåvas med att skapa värdighet

så gav jag plats och möjlighet att finnas

åt den som lärt sig leva

trots en skör omständighet

åt den som bär en fjärils spröda vingar

åt den vars liv är bräckligt

som en flinga

femte sången

sakta viskar ovisshetens svaga röst

hastigt gick vår omvärlds färg

från vår till höst

runtomkring hörs inte längre gryningssång

natten som var ljus blev plötsligt mörk

och lång

dunkla skyar tjocknar

hela världen slocknar

skoningslösa vindar blåser

än finns tid

sakta kryper maktlöshetens lömskhet fram

sluga ord förkunnar vad vi inte kan

den som söker släcka hatets svåra brand

vyssjas ömt till sömns

av rädslans falska hand

vakna upp

kanhända

snart är allt till ända

kasta dina skrämda tankar

än finns tid

kallas det för hopplöst är det missbedömt

tidens timglas blir väl aldrig helt uttömt

fastän allting verkar tungt och allvarsamt

är det aldrig hopplöst

bara mödosamt

jag tror nog vi hinner

innan allt försvinner

skynda innan allt fördärvas

än finns tid

sakta viskar ovisshetens svaga röst

men vår visshet andas några ord till tröst:

om vårt hopp förintas i ett andetag

kvarstår alltid det

som utgör du och jag

vi är mänskligheten

vi är värdigheten

vi bär hoppets sol

vars namn är jämlikhet

sjätte sången

tyst, undangömt i bröstet

där bor ett litet barn

med klara, lätta tankar

som bara barnet har

det barnet lär mig känna

hur hjärtats taktslag slår

med outtröttlig stämma

hörs han viska:

fortsätt gå

fast barnet mitt är litet

i all sin enkelhet

så bär han på essensen

av det vackraste jag vet

han liknar kanske solen

när allt kommer omkring

för trots att livet mörknar

vet jag om att han finns till

han har en sällsam gåva

en stukad sällsynthet

jag tycker mig förnimma

att den kallas mänsklighet

hans oväntade frågor är barnets hemlighet:

han lär mig kunna utgå från en annan verklighet

hur värdesätts ett hjärta

hur lagar man en själ

vad kostar brustna sinnen

vad betalar vi dem med

vem styr den rätt och ordning

som får vårt liv att bli

en obestridd förordning:

du är mindre värd än vi

vem får oss till att medge

vår oansenlighet

den kan väl knappast uppstå

av en ren tillfällighet

om allt står fritt att välja

vad skänker väl oss då

den sälla frihetskänsla

bara somliga tycks få

när framtidshoppet upphör

när allting tycks ta slut

när allt som finns är minnen

av den dröm som fanns förut

när hoppet verkar fjärran

för högt för oss att nå

hör jag det lilla barnet be mig

fortsätta ändå

och barnets svaga toner blir till en stor orkan

en kraftig storm vars vindar kastar om allting som var

all misstro blåser undan och runtomkring jag ser

att det som kallats stötestenar

inte tynger mer

och söker jag då svaret på tankarna jag har

så är en liten fråga det enda som finns kvar:

hur kan jag ändra tiden

och vad som kommer sen

då viskar barnet stilla:

det är nu vi skapar den

sjunde sången

snart slocknar min barndoms himmel

med murar av jaspis vid gator av guld

min tröstande barndoms himmel

min hemliga skatt

i mitt ensliga rum

min himmel är skapad av rätten att vara

där spelar en ömtålig, vacker musik

av tonerna blir jag en människa bara

jag är inte fattig

jag är inte rik

snart slocknar min barndoms himmel

där allt som är givet

blir kastat omkull

snart blir jag en del av ett vimmel

som lärt sig att kämpa

för vinningens skull

och söker jag efter förhoppningens stjärna

som lyst över himmelens hoppfulla väg

så finns inte längre min trogna lanterna

då går jag med trötta och uppgivna steg

jag saknar min barndoms himmel

den slocknade stilla

den finns inte mer

den falnade tyst i mitt sinne

nu ser jag vad världen har lärt mig att se

och om några ljusglimtar får mig att tveka

om jag vill förändra den värld som jag ser

så hör jag en inövad stämma som ekar:

det är inte möjligt

att göra nåt mer